Utmanad

För tre år sedan träffade jag Anna genom vår gemensamma vän Lollo (som för övrigt är vår proffsiga fotograf och som följer oss genom hela resan). Anna hade en unghäst som jag började träna och tävla.

GetAttachment

På den tiden var det inte mycket aktivitet i form av träning för Anna, hon sa att det var inget för henne och hon skulle inte hinna med det även om hon hade velat. Men nu låter det annorlunda. Läs hennes berättelse här:

Jag, Anna, har inte påbörjat detta och fortsätter inte att göra det för att göra en Ironman som vissa andra hurtbullar har fått för sig att göra, och jag gör det inte för att gå ner i vikt och bli smal. Enda anledningen till att jag den 27 mars 2015 på väg från en hopptävling i Halmstad nästan skrek till Mia…SNÄLLA KAN DU INTE BLI MIN PT??….var och är, att jag bara vill må bättre till både kropp och själ!

Jag kände att förfallet var ett faktum, the botten is nådd. Lätt uppsvälld, lite lik en strandad säl som börjat förruttnelse processen, enda skillnaden att jag inte var död än. Jag var inte jätte tjock, inget BMI som skrek fetma bara jävligt slapp och slö, trött och likgiltig. Inga kläder satt som de skulle utan åkte gärna upp 5 cm för högt. Humöret flög upp och ner som värsta AtmosFear attraktionen på Liseberg, dock utan söta gröna kaniner, mer gråtande barn och lätt uppgiven man som resultat.

Mia var inte sen att haka på utan kontrade med att säga: Då utmanar jag dig!! (redan där blev jag svettig) Du skall springa Varbergsloppet om 3,5 månad…under en timme!!

Jag sa det inte högt men jag tänkte, hon är ju dum i huvudet!!! Jag kan ju inte ens springa och visa häst på en uppvisning utan att behöva syrgas och livsuppehållande åtgärder efteråt…och det handlar om att röra sig något fortare än i normala fall och i kanske max 100 meter. Att då kunna springa 10 000 meter på 60 min låter som en utopi i min värld.

Dealen blev att jag skulle springa loppet men att jag inte ville ha någon maxtid. Dessutom ville jag inte fronta på Endorfinbloggen att jag blivit utmanad för då hade jag fått sån prestationsångest så det hade gått åt skogen bara för det. Bättre att ingen vet!! Däremot ville Mia ha kort på mig och att jag skulle ta mina mått och min vikt innan jag gick igång.

Det hela har gått ut på att Mia säger vad jag skall göra, utan att gå till överdrift då hon vet att jag som 2 barnsmor med 5 hästar, gård och hyggligt krävande heltidsjobb inte har allt tid i världen för att utföra den mest tidskrävande träningen. Löpning kommer passa dig perfekt tyckte Mia med inslag av lite armhävningar, situps och plankan osv. Det där sista har jag skitit i…….det hann jag inte med. Fördelen med att ha lite tid är att det är en drivkraft till att springa fortare, så man kan komma hem igen för att fortsätta mocka skit eller stryka jätte högen med tvätt. Dessutom skulle hon tala om vad jag fick äta och inte. Kolhydraterna togs bort, godis har jag inte ätit på typ 5 år så där var inget att hämta in. Många sms blev det i början….”kan jag ta ett glas vin?” -Ja om du tränar hårdare! Får man det svaret en fredag kväll så innebär det att jag måste upp och springa innan frukost på lördagen….då sitter man gärna och funderar en extra stund innan man korkar upp, är ett glas vin värt 45 min svett?? Många dadelbollar blev det i början och mandel i parti och minut. Ofta är det inte så noga vad man stoppar i sig när suget kommer bara käften får tugga så verkar det inte spela någon roll vad det är den tuggar på.

Jag överdriver verkligen inte när jag säger att min kondis var zero, noll och nada när jag började. Började med att springa 1 min, gå en min, springa en min, gå en minut osv tills jag tagit mig runt rundan som är 5,6 km runt sjön. Tog typ en halv evighet, tänker man dessutom HELA tiden, FY FAN vad det här är tråkigt, FY FAN vad det här är tråkigt så blir det både tråkigt och segt. Jag är ju inte jätte modern av mig heller, så ladda ner appar och skaffa musik och pluppar att stoppa i öronen med sladd till ligger inte riktigt för mig. Fick helt enkelt ha mina svarta trista tankar för mig själv, lyssna på fågelsång och min tunga tunga andning. Jag har varit hård hela tiden och gjort mina 3 pass i veckan oavsett hur livsschemat sett ut i övrigt. Hade jag börjat tumma på det och tänkt att det räcker med 2 rundor denna veckan så hade jag snart slutat helt!! Människan är av naturen lat! Efter 2 veckor med taktiken att gå lika delar med att springa upptäckte jag att jag inte behövde stanna och gå efter en minut, HALLELUJA, jag kunde springa hela 2 minuter för att sen gå 1 minut. Vilket lyft, nu springer jag dubbelt så mycket som jag går. Efter ytterligare en vecka så började tankarna också vända, behövde inte för varje steg tänka att jag måste sätta ena benet framför det andra och fy fan vad det här är tråkigt, jag kunde tänka på jobbet, hästarna, barnen och annat som snurrar i skallen och vet ni vad?? Rätt var det var så glömde jag hålla koll på de där 2 minuterna jag skulle springa och sprang efter ca 1 månad alla 5,6 km UTAN att stanna!!! Det var så stort för mig så hade inte mitt humör på samma sätt som konditionen blivit bättre så hade jag gråtit en liten skvätt. Men nu gjorde jag inte det för det var ingenting som fick mig i obalans längre, speciellt inte på jobbet!

Efter den dagen så visste jag att nu kan jag! Och aldrig i helvete att jag tänker stanna och gå någon mer gång!!! Bara att trampa på.

Ätit som en häst har jag gjort, dock inte kolhydrater när jag kunnat undervika det. Inte blivit fanatisk men undviker pasta, potatis, ris, bröd och kakor. Och sprungit har jag gjort, i ur och skur, sent på kvällen i svartet och tidigt på morgonen i gryningsljuset. Roligare och roligare har det blivit. Skönt under tiden…nja kanske inte men motivationen med löpning verkar ju komma efteråt när man nöjd, trött och glad har hämtat andan. Kan man komma ihåg den känslan innan man ska ut och springa så är det inte så tungt att byta om för man vet att inom en timme så mår jag skit bra!!

Den sista tiden efter att ha lyckats komma runt rundor på en mil, så har jag börjat jaga tiden också. Den där förbannade jävla timmen som Mia tyckte jag skulle klara på Varbergsloppet är seg att nå. Måste erkänna att jag har fruktansvärt svårt att pressa mig själv så jag får blodsmak och då blir man kanske inte bättre heller för jag ligger och harvar på ungefär samma tid hela tiden. Testade intervall träning, men fytt i helvetete vad mega tråkigt det var, sån skit får någon annan hålla på med. Alternativt får någon anmäla sig som frivillig och springa efter mig med spö och ge mig ett rapp i röven när det går för långsamt. (det kommer Mia att göra). Andra bra tips från Mia är att…lyft bara lite mer på knäna, jätte enkelt, rak i ryggen, trampa under dig och lyft bara mer på knäna, typ Hitler spark så kommer du automatiskt fortare fram. Så om någon såg en färgglad morsa springa med höga knälyft i lördags så kan det varit jag när jag jagade de där sekunderna…

En fördel med allt detta är att det tog inte ens 4 dagar från start datum när min man insåg att här gäller det nog fan att hänga med för annars springer min kärring ifrån mig. Han har däremot inte brytt sig om vad han stoppar i sig utan kört på som vanligt. Han tyckte vi skulle ställa upp i Bockstens Trail Run som gick i Åkulla helgen före Varbergsloppet. Det går ju inte ens på lite asfalt och plan mark utan BARA över stock och sten och våtmark. Jag får se det som ett jäkla jobbigt träningspass tänkte jag och anmälde oss båda. Det gick på den varmaste dagen hittills i år men det gjorde inte så mycket då det bara gick i skogen och där är det ju skugga (tänka positivt måste man ju göra). Det var sjukt jobbigt och sågade självförtroendet ner till fotknölarna då det gick helt omänskligt sakta, hittade ingen rytm alls vilket slutade med att jag gick i alla uppförsbackar oavsett om de vara långa eller bara 3 steg korta. 1h 15 min tog det mig att ta mig runt 1 mil över stock och sten som ett jävla rådjur som har tappat bort sin inre kompass

.WP_20150704_008[1]

Efter målgång på Bockstens Trail Run.

Fick panik efter detta, 1 vecka kvar till Varbergsloppet och jag går i backarna och ska ta in 15min….helvetes jävla skit. Jag måste testa igen!! Sagt och gjort dagen efter ut och spring igen, 1 mil givetvis, för att kolla av så detta inte var något fenomen som tänkte hålla i sig. Nej då, denna gång gick det som tänkt, inga gåpass och 10,4 km blev det. Nu fick mannen panik och kände att då måste han göra ett ännu längre pass så han sprang 10,6 km….skitkul tycker jag!!!

Så vad blev då resultatet, förutom ett blogginlägg som frontar att jag har en hemligt våt dröm om att bli författare, jo jag tog mig runt Varbergsloppet på 1.01.04. Lite snopet kan ju tyckas men det är rekord för mig och nu har jag ju fortfarande ett mål att jaga så jag inte lägger av!

WP_20150711_003[1]V__8EEA[1] Varbergsloppet

Jag är anmäld till Falkenbergsstadslopp om 14 dagar, Varbergsloppet skall jag springa nästa år igen och undra om jag inte ska försöka mig på Göteborgsvarvet också. Och detta bara för att jag vill fortsätta må bra och kanske t.o.m ännu bättre!!

Jag undrar i mitt stilla sinne om inte detta är en förberedelse för en begynnande fyrtioårskris, för jag har bestämt mig för att vara i mitt livs form när jag fyller 40 år.

v__a4de1

Före 27/3 2015
Vikt 73kg
Midjemått 80 cm
Stussmått 105 cm

wp_20150712_0052

Efter 13/7 2015
Vikt 69 kg
Midjemått 77 cm
Stussmått 100 cm

Viss ångest inför att lägga ut halvnakna bilder på mig själv på nätet men va fan man visar ju sig i bikini hela sommaren i alla fall så skit samma, jag är stolt över mig själv både för vad jag fått på köpet dvs hållbarare kropp och att jag mår så mycket bättre till knopp och själ.

Vi, Mia och Johanna, är grymt stola över dig och kommer att fortsätta följa din resa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s