Att göra något för andra gången…

Första gången är alltid speciell, man har ingen aning om hur det kommer att kännas och att få gå i mål blir så mycket större!

Nu är det fem, FEM dagar kvar till vi ska göra vår andra Ironman, mitt mål är att vi har samma känsla som sist när vi går mot starten.

träning-8 (2)

Vi har gjort läxan nu är det dax att sätta provet! Som vi satte det, både jag och Mia fick fantastiska lopp på Ironman Barcelona, mycket glädje, hela kroppar och nöjda magar.

Skillnaden mot förra året är att loppet i Maastricht går två månader tidigare, har jag verkligen hunnit med alla pass? Kan jag köra på gamla meriter? Jag har känt mig starkare på allt i år om jag jämför med förra året särskilt på löpningen, just nu känner jag mig lite sliten i kroppen..

bloggjohanna-15

MEN på söndag då ska jag plocka fram glädjen och ödmjukheten över att få vara en del av Ironman!

Johanna

14 dagar kvar

Har vi tränat för lite? Har vi tränat för mycket? Har vi tränat rätt? Har vi tränat fel?

Tja, det finns ju mängder av frågor och troligtvis ännu fler svar beroende på vem man frågar… Men för att Johanna och jag ska känna att vi är rätt förberedda för vår uppgift så har vi hållt oss till ett träningsupplägg under hela våren och nu är vi mitt uppe i toppningen.

Eftersom det blev väldigt mycket cykelträning för oss innan Vätternrundan så har vi nu försökt fokusera på löpningen lite mer.

I onsdags sprang vi ett distanspass på 21 km och efter ca 13 km börjar vi diskutera tjejen som vann i Barcelona och hennes löpsteg. Vi blev ju såklart båda omsprungna av henne och vi la verkligen på minnet hur korta steg hon tog. Så Johanna började ta kortare steg och vips så sprang hon ifrån mig… Kom igen Mia! Du måste prova, ropar hon!

image

image

De sista 8 km hade vi höjt tempot och det var inte så mycket jobbigare. Härlig känsla! Men 8 km mot 42 km… Ja det är frågan hur det känns då…

Igår sprang vi intervaller 6×3 minuter med två minuter vila mellan. Det regnade så vi valde att springa i skogen.

Andreas tog täten och hej vad han sprang! Det gick så fort så korten blev suddiga;)

image

image

image

Och till slut fick vi äntligen jogga av!

Idag var det simning på schemat.

image

Vi simmade följande:

400 m insim
6×50 m jämn hög fart 10 s vila
3×100 m jämn högfart 10 s vila
1×300 m jämn hög fart
2×300 m paddlar, dolme 10 s vila
1×300 m jämn hög fart
3×100 m jämn hög fart 10 s vila
6×50 m så fort det går 10 s vila
200 m avsim

Detta passet har vi kört ganska många gånger nu, men det är lika jobbigt för det!

image

image

Johan ser lika förvånad ut varje gång han kommer till kanten;)

image

image

Att vara i toppning blocket innebär mer vila än innan, nu har vi två dagar vila framför oss sen är det två lugna distanspass följt av mer vila. Nästa vecka har vi tre korta intervallpass. Ett i varje gren och här ska det bara vara roligt. Sen är vi redo för start!

Vi har ett väldigt högt uppsatt mål med att kvala till Hawaii och det kommer vara hårt om vi misslyckas men det är värre att aldrig ha försökt.

Mia

 

Lopprapport x 2

Varbergs triathlon sprint och Halmstad triathlon 11.3

Sprint vs 11.3 (halva Ironmandistansen)

Två helger i rad har jag tävlat, och nu ska jag försöka baka ihop och jämföra två lopp.

Att starta en sprint är oftast lite mer hysteriskt men mitt tips är att ta det lugnt, att få adrenalin och bli nervös sabbar oftast andningen.

image

Starten i Varberg gick från stranden och vi simmade i havet, jag älskar havet och vågorna, 750 m. här tar man i.

I Halmstad var det flytande start, alla låg i vattnet, ganska lugnt och stilla simmade vi i väg, Nissan är bred och det var gott om plats, 1900 meter och simningen vid längre distanser är lite som en rask promenad om ni frågar mig.

Men att komma upp ur vattnet är alltid lika spännande, hur yr är man och hur tung känns kroppen?

Växlingen är samma på båda loppen men att cykla två mil mot nio?

image

 

I två mil tar man i särskilt när det är en varvbana där man har vänner och familj som hejar. Början av varvet i Varberg är lite kuperad, här får det bränna i låren, sedan kom strandpromenaden med vinden i ryggen, här fick benen vila lite…

image

I Halmstad var det ett varv och vi cyklade ut i ösregn, killar med struthjälmar kom och flög förbi, sedan cyklade jag om alla tjejer som låg före mig, förutom Mia! Man var ganska ensam på banan och det roligaste som hände var när man kom till en sväng med flaggvakter som hejade lite. Man trampar på utan att samla på sig mjölksyra. Käkar lite choklad och dricker sportdryck. Det är tid som skall slås ihjäl…

In och växla till löpning, fyra varv runt fästningen, fem kilometer.

image

Här skall allt ut, Mia ligger ca 100 meter före mig, fördel mig att hon inte ser att jag ligger bakom och plockar lite hela tiden, känner mig stark fram till sista varvet,

image

Mia och jag ligger sida vid sida på Mia hör man när hon är trött och jag kände mig som Mia lät och med 500 meter kvar bestämmer vi oss för att gå i mål tillsammans.

image

Efter nio mil på cykel känns det fantastiskt att få ställa undan cykeln och börja springa istället, 21 kilometer skall avverkas. -Du är andra tjej ropar någon, fattar inte riktigt…

Löpbanan i Halmstad är precis så som en triathlonlöpning skall vara, fyra varv och vi möter varandra.

Älskar att få heja på mina medtävlande och göra high five med lagkompisarna.

image

Möter Mia och hon har en cyklist framför sig. -Första tjej, håll höger! Haha hon ligger först, så roligt.

På en sprint tömmer man ut det sista på löpningen, på en halvdistans gör man oxå det, men här är det energi och vätskedepåerna som töms. Sedan har jag krampen som gärna kommer krypandes… Även i Halmstad kände jag mig väldigt stark dom tre första varven på löpningen. Sista varvet var ganska plågsamt och sista gången jag skulle upp för den sjukt branta backen gick det inte fort..

image

Att få gå i mål är precis lika skönt, man är helt slut fast på två olika sätt.

image

Sprint är intensiv plåga och smärta i stort sett hela tiden men den är över på en dryg timma. Långdistans är härligt långa stunder, men till slut är du tömd och grymt glad över att få gå i mål.

Gemensamt för båda loppen var att jag kände mig sjukt osugen innan start, men väl ute på banan så trivs jag!

Johanna