Lopprapport x 2

Varbergs triathlon sprint och Halmstad triathlon 11.3

Sprint vs 11.3 (halva Ironmandistansen)

Två helger i rad har jag tävlat, och nu ska jag försöka baka ihop och jämföra två lopp.

Att starta en sprint är oftast lite mer hysteriskt men mitt tips är att ta det lugnt, att få adrenalin och bli nervös sabbar oftast andningen.

image

Starten i Varberg gick från stranden och vi simmade i havet, jag älskar havet och vågorna, 750 m. här tar man i.

I Halmstad var det flytande start, alla låg i vattnet, ganska lugnt och stilla simmade vi i väg, Nissan är bred och det var gott om plats, 1900 meter och simningen vid längre distanser är lite som en rask promenad om ni frågar mig.

Men att komma upp ur vattnet är alltid lika spännande, hur yr är man och hur tung känns kroppen?

Växlingen är samma på båda loppen men att cykla två mil mot nio?

image

 

I två mil tar man i särskilt när det är en varvbana där man har vänner och familj som hejar. Början av varvet i Varberg är lite kuperad, här får det bränna i låren, sedan kom strandpromenaden med vinden i ryggen, här fick benen vila lite…

image

I Halmstad var det ett varv och vi cyklade ut i ösregn, killar med struthjälmar kom och flög förbi, sedan cyklade jag om alla tjejer som låg före mig, förutom Mia! Man var ganska ensam på banan och det roligaste som hände var när man kom till en sväng med flaggvakter som hejade lite. Man trampar på utan att samla på sig mjölksyra. Käkar lite choklad och dricker sportdryck. Det är tid som skall slås ihjäl…

In och växla till löpning, fyra varv runt fästningen, fem kilometer.

image

Här skall allt ut, Mia ligger ca 100 meter före mig, fördel mig att hon inte ser att jag ligger bakom och plockar lite hela tiden, känner mig stark fram till sista varvet,

image

Mia och jag ligger sida vid sida på Mia hör man när hon är trött och jag kände mig som Mia lät och med 500 meter kvar bestämmer vi oss för att gå i mål tillsammans.

image

Efter nio mil på cykel känns det fantastiskt att få ställa undan cykeln och börja springa istället, 21 kilometer skall avverkas. -Du är andra tjej ropar någon, fattar inte riktigt…

Löpbanan i Halmstad är precis så som en triathlonlöpning skall vara, fyra varv och vi möter varandra.

Älskar att få heja på mina medtävlande och göra high five med lagkompisarna.

image

Möter Mia och hon har en cyklist framför sig. -Första tjej, håll höger! Haha hon ligger först, så roligt.

På en sprint tömmer man ut det sista på löpningen, på en halvdistans gör man oxå det, men här är det energi och vätskedepåerna som töms. Sedan har jag krampen som gärna kommer krypandes… Även i Halmstad kände jag mig väldigt stark dom tre första varven på löpningen. Sista varvet var ganska plågsamt och sista gången jag skulle upp för den sjukt branta backen gick det inte fort..

image

Att få gå i mål är precis lika skönt, man är helt slut fast på två olika sätt.

image

Sprint är intensiv plåga och smärta i stort sett hela tiden men den är över på en dryg timma. Långdistans är härligt långa stunder, men till slut är du tömd och grymt glad över att få gå i mål.

Gemensamt för båda loppen var att jag kände mig sjukt osugen innan start, men väl ute på banan så trivs jag!

Johanna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s