Mias Lopprapport Ironman Maastricht

Här kommer alla känslorna på en och samma dag……..arg, glad, trött, besviken, lycklig och ledsen.

Det var vi fem som vaknade tillsammans i ett hus som Johanna hade fixat, det var hur fint som helst och läget var toppen.

image

Det är tidigt på morgonen och alla utom Jonas är trötta.
Min familj är på plats, de bor på ett hotell en liten bit ifrån oss. Pappa är snäll och kör oss till starten.
Vi tar våra ryggsäckar och hoppar in i bilen, det känns som jag glömt något. Men så känns det ju alltid….
När vi kommer fram kollar vi våra cyklar, är det luft i däcken? Fyller på cykeln med flaskor och energi. MEN när jag ska göra det så har jag glömt allt i huset…..ÅHHH jag blir så arg på mig själv.
Jag får en gel av Johanna som jag tejpar på ramen resten får jag ta i depåerna. Det är ju bättre att glömma energin än våtdräkten i alla fall tänker jag.

Vi drar på oss våtdräkterna och går ner mot simstarten. Speakern drar igång och stämningen är på topp. Trots detta säger Johanna och jag: varför gör vi detta, nu får det vara sista gången. Vi kramar om varandra och ögonen fylls av tårar, känslosamt det här….
Men så händer något och jag blir riktigt peppad, släpp ner mig i vattnet nu så jag får detta gjort och kan komma upp på cykeln snart! PANG så släpper de iväg eliten. Sen är det vår tur, snart simmar vi i Maas.

image

image

Simningen går långt över förväntan, jag simmar på 1,06. Upp ur vattnet möter jag familjen som ropar och hejar. Oj vilken energi det gav. In i depå, dra av mig dräkten, på med hjälm och skor och springer mot cykeln.
Sen var det bara att trampa på.

image

Vi hade provcyklat en bit av banan dagen innan. Vi hade cyklat i backarna som vi trodde skulle vara de värsta, men så fel vi hade. Även underlaget trodde vi att vi sett det värsta av.

image

Det börjar regna och jorden som ligger på vägarna blir till lera och det skvätter skit överallt. Mitt visir går knappt att se igenom. Sen har vi kvalitén på vägarna, jag kan beskriva dem som betongblock med skarvar var femte meter. Man ligger i tempobågarna och det stöter i armarna med jämna mellanrum, dunk, dunk…dunk, dunk….dunk, dunk…..Jonas beskrev känslan av banan som om man hade cyklat Bockstensturen med tempocykel.
När man äntligen kom ut på en lite bättre väg så var det snart en 90 graders sväng in på en liten väg igen eller så var det kullersten. Inte konstigt att man såg mycket av detta utmed banan.

image

Vad kommer nu då, men allvarligt, vad är detta! Ska vi hoppa nu…

image

Om det var halt på vägarna och kullerstenen så var det inget mot vad det var här. Här var det bara att sitta rakt och inte bromsa!

Vi cyklar två varv och strax innan det andra varvet vurpar jag. Jag är på väg att köra om när hjulet låser sig i en skarv och jag går i backen. F..n också, nu är jag arg, jag som låg så bra och hade koll på en tjej i min agegroup som jag hade som plan att köra om några mil innan växlingen.
Jag slår i vänster höft och armbåge men ställer mig ganska omgående och försöker cykla iväg, men det går inte. Kedjan har kilat fast sig och det går inte att få loss den. Jag håller på ett tag men tillslut kommer mekbussen och hjälper mig.
Jag kommer iväg (utan visir, flaska och gel som jag har tappat utan att märka det) och nu jäklar ska jag ikapp den där tjejen igen. Jag cyklar allt jag har och tillslut får jag syn på henne och kör om henne strax innan växlingen, härligt nu är jag glad igen. Jag ligger tvåa efter cyklingen (denna placering hade räckt för kval till Hawaii).

När jag hoppar av cykeln känner jag att min höft är kass men jag tänker att det går nog bra bara jag får komma igång med löpningen.

Jag vet var min familj står så jag känner mig lycklig över att snart få se dem. Jag springer ett par kilometer och känner att både höft och fot inte är bra men det går att kontrollera.

Men så kommer första backen och det händer något mer med foten, det smäller till och jag får så ont så jag måste hoppa på ett ben! Nu är jag nära att bryta! Och nu kommer tjejen som jag skulle hålla bakom mig. Jag blir så besviken att jag inte kan svara utan bara få låta henne passera. Nu går luften ur mig. Men jag försöker hitta ett sätt att springa på som gör minst ont. Hittar ett haltande och snett steg som går ok.
Möter familjen och får kärlek från barnen som gör att jag kämpar vidare.

image

Jag ger dem varsin puss och publiken jublar och hejjar på mig! Nu har jag tre mil kvar, det smärtar men det är bara att ta meter för meter.
Jonas springer om mig och pratar med mig en stund och frågar om vi ska ha följe i mål, NEJ kör du vi ses sen. Jogmar springer också om mig och frågar om vi ska ha följe, herregud vilka kompisar tänker jag! Men såklart samma svar till honom. Lidberg ser jag på andra sidan gatan vid ett tillfälle, vi ser lika slitna ut båda två. Jag tänker att detta med Ironman är rätt tufft ändå! Men publiken i Maastricht är helt makalös så man glömmer nästan bort vad man håller på med. De har klätt upp sig och skålar i skumpa över allt, fantastiskt!

Och så kommer Johanna och springer om mig och då brister det, vi gråter båda två!

Tillslut kommer målet, äntligen!

image

Här vet jag inte hur många känslor jag har i kroppen på samma gång! Hur kan det bli en sån blandning av allt, lycka, besvikelse, smärta och lättnad.

Jag blir tillslut 8 i min agegroup.

Efter målgång går jag till sjukvården för att få vård med foten och tvätta rent mina skrapsår. Då ser jag Lidberg mitt emot mig som får dropp, aj då han har vätskebrist. Sen kommer Jonas haltande och vi stöttar varandra till de andra för att få sätta oss ner och ta en pizza och en öl och prata om det vi precis har upplevt. Detta är nästan bättre än målgången!

Att kvala till Hawaii blev en flopp men nu är det bara att bryta ihop och komma igen till nästa år. Det är bra för mig då jag trivs med att ha mål med min träning.

Mia

 

 

 

 

 

 

Lopprapport Ironman Maastricht 2016

Så varför gör man en Ironman till?

För att hitta motivation till träning och för att få gå i mål!

image

Vi kommer ner till Maastricht på kvällen tre dagar före start, det är väldigt skönt att ha två dagar på plats.

image

Första dagen springer vi sex kilometrar på löparbanan, den är inte platt, men väldigt fin. Sedan hämtar vi nummerlapparna, shoppar lite och går på raceinfomötet, Ironmanorganisationen är bra på att skapa stämning.

image

Andra dagen cyklar vi två mil på banan med två av dom tuffare stigningarna, skönt var dom inte värre än såhär tänker jag. Vi klagar lite på att vägarna är ojämna och guppiga och hoppas att detta är den sämsta biten av banan.. (det visade sig att det var den bästa)

Tidig kväll checkar vi in alla våra saker, dubbelkollar allt två gånger, tur var det, jag hängde mina påsar på 346 istället för 364, phu!

image

Sista kvällen innan tävling, jag tro på att vara som vanligt, drack ett glas vin till maten, hängde i soffan, försökte att inte bli nervös eller snarare ångestfylld och hoppade i säng som jag brukar, ställde klockan på 4:57 och somnade gott!

Raceday!!

Vaknar innan klockan och hör hur Jonas är igång med frukosten, vi har våra roller i ”Ironmanfamiljen” han har satt på Kenta på repeat, Just i dag är jag stark! Härligt nu börjar stämningen komma krypandes.
Vi får skjuts bort till starten av Mias pappa Arne och är på plats enligt plan 5:45. Vi har en timma på oss innan dom stänger växlingsområdet för att gå till simstarten.

image

Fyller cykeln med energi, kollar påsarna, tar ut ett riktmärke för att hitta cykeln lätt och kryper i simdräkten.

Simstart!

Det är en rullande start ner i floden Maas, Mia, Jogmar och jag ställer oss på beräknad simtid 1:10, jag har ångest och undrar över varför vi gör detta, aldrig mer!
Sedan börjar speakern dra igång publiken, dra igång oss och drar igång musiken!
Nu kommer tårarna, vi kramas och önskar varandra lycka till jag är tacksam över att jag vågar och kan…

image

Simningen går fantastiskt bra, vattnet är mycket fräschare än förväntat och sikten är säkert en armlängd och lite till, det är lätt att navigera och jag hittar bra fötter att ligga på med jämna mellanrum, ungefär halvvägs går man upp på en landremsa för att sedan vända tillbaka ner mot stan, ser Mia precis framför mig, nu kör vi! Armarna ska vi inte använda mer idag…

Upp ur vattnet och växlar till cykel båda vaderna krampar när jag drar av mig dräkten, ajajaj

Cyklar ut på banan och kommer till den delen vi provcyklat, detta var den finaste delen trots backarna, här susar Mia förbi!

Cyklingen beskrivs bäst upp, ner och en nittio graders kurva på det, oops höll på att glömma alla gupp och vägskarvar. Det börjar regna och jag tänker på Vättern, det blir en riktig grisfest! Som tur är slutar det regna ganska snart.
På väg ut på varv två kommer två tjejer i samma agegroup och kör om mig, tappar lite lusten, hänger på den ena tjejen och vi blir nästan lite kompisar, tar det lugnt, njuter av landskapet.

image

Sex mil kvar, härligt en tisdagsrunda. Kör om min nyvunna vän för att sedan bli omkörd någon mil innan växling. Fascinerad över att 18 mil är gjorda växlar jag till löpning, kommer ut samtidigt som min cykelkompis, hon springer fortare än mig. Vi önskar varandra lycka till, älskar att man hejar så på varandra i den här sporten.

image

Löpningen börjar bra, vet att vår alldeles egna hejarklack står efter ca fem kilometer, Mias familj och Mias mor och far, underbart med en egen liten klack.
Många gånger möter man varandra hela tiden på löpningen i en Ironman men så är det inte här, det är bara på några få ställen vi gör det, hoppas så på att få se mina vänner.

image

Ser Mia direkt på första varvet, men nej hon haltar! -Hur är det? -Inte bra, det gör ont som fan! Jag har vurpat på cykeln oxå… Mer hinner vi inte säga.

image

Sedan möter jag Jonas, -Just idag är jag stark vrålar han, vi gör high five!
Första varvet känns bra, sedan blir det bara tuffare och tuffare. På väg ut på tredje varvet ser jag Mias rygg, jag ser hur hon sliter och lider, hon gör high five med några barn i publiken. Jag börjar gråta, är det värt det, båda gråter när jag passerar, springer om av helt fel anledning, Mia har skadat sin fot och har ont i höften, ska vi gå sista två varven tillsammans tänker jag.

Jag har lovat mig själv att springa hela maran så jag fortsätter. Man får prata mycket med sig själv för att inte ge upp, depåerna kommer tätt och kilometer för kilometer betas av.

image

Möter Lidberg han är oxå plågad.

image.jpg

Möter Jogmar, ser som vanligt sjukt lätt ut när han springer.
Sista varvet i Barcelona var som en spurt, sista varvet i Maastricht var supertufft! I Barcelona spurtade jag sista fem kilometrarna, i Maastricht spurtade jag sista 500 metrarna!

image

Målgången i Maastricht var magisk! Solen sken, publiken jublade! Johanna you are an Ironman!

image

Jogmar och Lidberg har gått i mål precis innan mig, Jonas är nyduschad och har fått massage. Det blir gråt och kramkalas och nu väntar vi på Mia! Vi behöver inte vänta särskilt länge, alla är i mål men det är ett sargat gäng.

image

Jonas och Mia haltar och Lidberg är helt yr och får läggas in i sjuktältet med dropp, vätskebrist.

image

Vi dricker öl och käkar pasta, detta är det bästa med loppet, att få sitta med sina vänner, höra allas historier och njuta av att vi alla gått i mål!

Att kvala till Hawaii var inte ens nära men jag är otroligt glad ändå, inser att om man ska lyckas med det måste man träna mer och hårdare och varför tränar jag?
Jag tränar för att få uppleva, att få vara ute i naturen, att få ha en stark kropp och för att få hänga med alla fantastiska människor.

Jag tackar Maastricht för några otroligt fina dagar, så mysig stad. Publikstödet var magiskt, Maastrichtborna hade klätt upp sig och satt med dukade bord och hade fest, ett gäng hade värsta discotältet och inne i city var det fullsatt! Vi får se om Kalmarborna slår det nästa år….

Johanna