Lopprapport Ironman Kalmar 2017

Ironman nummer tre!

Varför gör man den?
För att man kan och så ser man till att vara jävligt tacksam över det, punkt!

Jag har tränat oförskämt lite inför Ironman Kalmar men jag visste att jag skulle fixa det, allt handlar om på viken tid och i vilket tillstånd man vill komma i mål i! Samtidigt har jag ett par år med många långa distanser i kroppen.

Mitt mål i år var att vara glad och njuta av varje meter!

Dagen innan checkar man in sin cykel och sina påsar, blue for bike och red for run. I bilen på vägen in till Kalmar fick jag en känsla av välbefinnande, bara att stoppa in på dethärkommerattgåbrakontot! Det är viktigt att stoppa in rätt saker på sina konton (läs i huvudet) alla bra känslor i alla träningspass jag gjort har jag stoppat in på Ironman Kalmar kontot, alla dåliga känslor har jag slängt på tippen!

Det är tre grenar, men man skulle kunna lägga till två till, nutrition och det mentala…

IMG_3050Foto: Peter Ivansson

Det börjar med sim, det värsta för många det enklaste om ni frågar mig. Jag har alltid älskat vatten. Förra året grät jag på start i år njöt jag, det var en härlig simning med många svängar, dock lite grisigt vatten på slutet, jag höll till vänster i kanalen, gör inte det, det är riktigt dyigt där..

Mia och jag möts i omklädningstältet Mia undrar vad jag har gjort?
-Detsamma som dig! Svarar jag, vi är helt bruna i ansiktena..

Efter lite vilt letande efter cykeln kommer jag äntligen iväg, alltid lika härligt, det rullar ju! Sedan kan man ju äta och dricka bäst man vill. Jag äter och dricker troligtvis lite väl mycket, två toastopp fick det bli, sjukt skönt!

Ironman Kalmar är en väldigt platt bana, exponerad för vind men det är lika för alla. Det är mycket support utmed vägarna och jag njuter.

IMG_5083Foto: Peter Ivansson

Njuter av vackra Sverige och njuter av att känna mig stark på cykeln, jag håller dryga trettio km/h i 18 mil, blir faktiskt lite imponerad av mig själv.

Efter cyklingen börjar det värsta och det bästa!

IMG_5036

En mara skall avverkas, det bästa är såklart publiken, massor av pepp och party utmed hela banan. Att få springa genom Kalmar och passera röda mattan ger så mycket energi, här står oxå familjen.

IMG_5038

Som jag längtar att få springa förbi dom varv efter varv.
Det värsta med löpningen är att det är här smärtan kommer, det är inte om den kommer det är när den kommer och vart och hur hårt den kommer slå till. Jag blir väldigt skonad i år, jag orkar hålla ett jämnt tempo och glädjen finns där hela tiden, jag hejar på publiken och undrar om dom orkar lite till, dom lovar att stanna kvar alla mina varv… Jag blir kompis med en Japan som inte pratar engelska, men vi lyckas bra ändå, det är det som är det fina med Ironman, man har gott om tid på sig att lära känna nya människor…

IMG_5084

Väl i mål kommer allt på en gång, tårar, glädje, magras, stelhet… Men igen!! Känslan av att ännu en gång ha lagt en Iromandistans bakom sig är så värt det!

Det finns så mycket mer jag vill skriva, det kanske kommer, Kalmar kokade, det var Varbergare överallt både i publiken och på banan, tack för alla hejarop. Tack Ulf för att du uppskattar att jag tränar och för att du hejar på mig.

IMG_5023

Tack familjen T för att vi fick njuta av er småländsks torpdröm.

IMG_5022

Kalmar! Vi kommer tillbaka, var så säker!

Johanna

 

Tredje gången gillt, lopprapport

Aldrig mer Ironman! Det sa jag i alla fall till mig själv 100 gånger under löpningen och ett par gånger under simningen.

04:15 ringer klockan på lördag morgon och det är dags att gå upp och äta frukost, det ösregnar ute. Vad håller vi på med tänker jag.

Jag bor i ett stort hus på Öland tillsammans med tre andra Roosters, ”riktiga” tuppar, hönor, katt och vår lilla hund. Ett riktigt zoo.

När vi väl kommer in till Kalmar slutar det regna och allt känns lite bättre. Johanna och jag går tillsammans ner till simstarten, vi håller om varandra, önskar varandra lycka till och sjunger nationalsången.

img_3009.jpg

Nu är det nära, jag har en förväntansfull känsla i kroppen och jag tycker det ska bli roligt (bara simningen är över).

IMG_3050foto: PETER IVANSSON

Simningen går helt ok, förutom att jag blir påsimmad ett par gånger, känner flera maneter och har sjögräs i ansiktet…. hatar detta! Kommer äntligen upp efter 1:12. Träffar Johanna i ombytes tältet, det ser ut som hon har varit i ett krig, eller släckt en brand! Helt svart i ansiktet! Frågar henne vad hon har gjort? Du då, säger hon. Såg tydligen likadan ut. Vattnet var INTE fräscht!

Äntligen cykel! Denna grenen gillar jag. 18 mil framför mig. Vi ska över bron till Öland. Det går lätt i början, vi har go vind i ryggen och det går ganska fort. Men när vi vänder och ska korsa Öland får vi stark vind rakt i nyllet och det blir riktigt tungt.

IMG_3047
foto: PETER IVANSSON

Jag cyklar på 5:29 och jag känner i låren att det har tagit ganska hårt. Undra hur löpningen kommer kännas efter detta.

img_3007.jpg

Benen känns sådär, men det glömmer jag för en stund, i alla fall när mamma plötsligt hänger med 😜. Underbart med engagerad publik!

Löpningen blir en kamp mot hjärnan. Jag mår egentligen helt ok, förutom att jag är lite stum, jag tänker flera gånger att detta är för långt och jag vill inte utsätta mig för det här någon mer gång. Egentligen vet jag inte varför jag ”tappar det” jag har bara inte den där bästa känslan för vad jag håller på med. Jag börjar gå i depåerna och sen går jag lite här och där.

IMG_3046
foto: PETER IVANSSON

Äntligen sista varvet, möter nära och kära som hejar, tänk att så lite kan göra så mycket! Häng i nu Mia, tänker jag, gå inte mer nu utan bit ihop.
Jag kämpar på i 4:05 timmar och tillslut kommer upploppet och den fantastiska röda mattan och jag får höra de magiska orden ”Anna-Maria, you are an Ironman” .
Nu är man euforiskt, lycklig, stolt och lättad. Och man glömmer snabbt hur jobbigt man har haft det under dagen. Totalt tog hela loppet 10:52 timmar.

Man har ju haft lång tid på sig under dagen och fundera på vilka tider som eventuellt skulle vara rimliga för att kvala till Hawaii. Och jag var helt säker på att min tid inte skulle vara i närheten så jag kollade aldrig min placering.
Några timmar senare på kvällen ringer min vän Lollo och gratulerar till 3:e platsen. Vad säger du? Är det sant, kom jag trea. Nu blev jag riktigt glad 😁 och tanken på Hawaii levde ju lite ändå!

img_3030.jpg

Men det blev inget Hawaii, en slot delades ut i min agegroup och den tog tvåan från Italien så jag fick vara nöjd med att gå upp på prispallen. Och det var jag verkligen!

Trots detta säger jag fortfarande, ALDRIG mer Ironman! (Undra om det håller i sig 😉)

Detta är det sista jag skriver här, så TUSEN TACK för allt pepp och hejarop, Ni anar inte vad det har gett mig! TACK! 😘

Mia