Tredje gången gillt, lopprapport

Aldrig mer Ironman! Det sa jag i alla fall till mig själv 100 gånger under löpningen och ett par gånger under simningen.

04:15 ringer klockan på lördag morgon och det är dags att gå upp och äta frukost, det ösregnar ute. Vad håller vi på med tänker jag.

Jag bor i ett stort hus på Öland tillsammans med tre andra Roosters, ”riktiga” tuppar, hönor, katt och vår lilla hund. Ett riktigt zoo.

När vi väl kommer in till Kalmar slutar det regna och allt känns lite bättre. Johanna och jag går tillsammans ner till simstarten, vi håller om varandra, önskar varandra lycka till och sjunger nationalsången.

img_3009.jpg

Nu är det nära, jag har en förväntansfull känsla i kroppen och jag tycker det ska bli roligt (bara simningen är över).

IMG_3050foto: PETER IVANSSON

Simningen går helt ok, förutom att jag blir påsimmad ett par gånger, känner flera maneter och har sjögräs i ansiktet…. hatar detta! Kommer äntligen upp efter 1:12. Träffar Johanna i ombytes tältet, det ser ut som hon har varit i ett krig, eller släckt en brand! Helt svart i ansiktet! Frågar henne vad hon har gjort? Du då, säger hon. Såg tydligen likadan ut. Vattnet var INTE fräscht!

Äntligen cykel! Denna grenen gillar jag. 18 mil framför mig. Vi ska över bron till Öland. Det går lätt i början, vi har go vind i ryggen och det går ganska fort. Men när vi vänder och ska korsa Öland får vi stark vind rakt i nyllet och det blir riktigt tungt.

IMG_3047
foto: PETER IVANSSON

Jag cyklar på 5:29 och jag känner i låren att det har tagit ganska hårt. Undra hur löpningen kommer kännas efter detta.

img_3007.jpg

Benen känns sådär, men det glömmer jag för en stund, i alla fall när mamma plötsligt hänger med 😜. Underbart med engagerad publik!

Löpningen blir en kamp mot hjärnan. Jag mår egentligen helt ok, förutom att jag är lite stum, jag tänker flera gånger att detta är för långt och jag vill inte utsätta mig för det här någon mer gång. Egentligen vet jag inte varför jag ”tappar det” jag har bara inte den där bästa känslan för vad jag håller på med. Jag börjar gå i depåerna och sen går jag lite här och där.

IMG_3046
foto: PETER IVANSSON

Äntligen sista varvet, möter nära och kära som hejar, tänk att så lite kan göra så mycket! Häng i nu Mia, tänker jag, gå inte mer nu utan bit ihop.
Jag kämpar på i 4:05 timmar och tillslut kommer upploppet och den fantastiska röda mattan och jag får höra de magiska orden ”Anna-Maria, you are an Ironman” .
Nu är man euforiskt, lycklig, stolt och lättad. Och man glömmer snabbt hur jobbigt man har haft det under dagen. Totalt tog hela loppet 10:52 timmar.

Man har ju haft lång tid på sig under dagen och fundera på vilka tider som eventuellt skulle vara rimliga för att kvala till Hawaii. Och jag var helt säker på att min tid inte skulle vara i närheten så jag kollade aldrig min placering.
Några timmar senare på kvällen ringer min vän Lollo och gratulerar till 3:e platsen. Vad säger du? Är det sant, kom jag trea. Nu blev jag riktigt glad 😁 och tanken på Hawaii levde ju lite ändå!

img_3030.jpg

Men det blev inget Hawaii, en slot delades ut i min agegroup och den tog tvåan från Italien så jag fick vara nöjd med att gå upp på prispallen. Och det var jag verkligen!

Trots detta säger jag fortfarande, ALDRIG mer Ironman! (Undra om det håller i sig 😉)

Detta är det sista jag skriver här, så TUSEN TACK för allt pepp och hejarop, Ni anar inte vad det har gett mig! TACK! 😘

Mia

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s