Mara

Klockan ringer 06:00, det är lördagmorgon och vi har planerat att springa en mara (4,2mil). Det råder många åsikter om man ska springa så långt på träning eller inte.. Men för min del är det mycket psykologi att göra det, så jag vet att jag kan och vet hur kroppen reagerar på denna sträckan.

Vi utgick hemifrån mig och sprang ner mot stan och fästningen. Sen vidare längs strandpromenaden och mot Läjet.

Jag blev flera gånger påmind om hur fint vi bor! Fantastiska Varberg! Nu njuter vi av omgivningen och av att vi kan springa!

Rundan är ca två mil och väl hemma igen laddade vi med energi och mötte upp några löpare som följde med oss det andra varvet!

En bit in på andra varvet börjar det kännas lite överallt i kroppen. Konditionen känns bra men det är slitsamt för senor, leder och benmusklerna. Men det är som vanligt att bara bita ihop och trava vidare! Snart är vi hemma!

För Johanna var det inte riktigt så enkelt, hennes vad krånglade och till sist gick det inte att springa mer, utan hon fick gå hem. För mig känns det som att förlora halva mig! Jag är mer bekymrad för henne än vad jag kan glädjas åt min egen isats! Men nu vet jag att Johanna brukar säga att med bra lösningar finns inga problem! Så efter passet summerar hon det så här:

-Nu är det så här! Jag vet nu att jag SKA ge mina vader styrketräning, jag vet nu att jag ska springa mer än cykla och simma innan IM, jag vet nu att vaderna är min svaga punkt! Fan vad bra!!!

Äntligen hemma och eftersnack i trädgården! Tänk att vi sprungit en mara! Hade någon sagt att jag skulle göra det för några år sedan hade jag bara tänkt: det är omänskligt och kommer inte att hända! Och nu har jag gjort det! Häftigt!

Och med risk för att bli tjatig måste jag få nämna er andra! Dessa härliga träningskompisar som gör att träningen blir så mycket roligare! Ni är bäst! Tack!

Mia